En betrodd man på Kökar

Det kan bli en smula tjatigt att läsa om att Ålandsbanken är en Relationsbank, Relationsbank, Relationsbank. Vad betyder relationsbank, egentligen? Är det inte bara en klatschig etikett som någon smart reklambyrå har tjänat saftigt på? För den cyniska läsaren torde inte det värsta med Relationsbank vara att det skulle vara en efterhandskonstruktion. Det värsta för en cyniker är säkerligen att ordet har en ljuvligt ärlig återklang från svunna tider.

Tack vare bankens mångåriga medarbetare Ulrica Lindströms barndomsminnen kan vi få en inblick i relationsbankens ursprung. Hon vistades under sina barndomssomrar hos morföräldrarna Karl och Berta Karlberg på Kökar sydost om fasta Åland.

– Morfar Kalle skötte Ålands Aktiebank på Kökar från 1942 till 1962, sedan flyttade banken till Andelshandeln. Banklokalen var det rum som kallades farstukammaren, den lilla kammaren man kom till från farstun. Innanför dörren fanns en gammal träsoffa och fast vi barn aldrig tilläts leka där inne fick jag ibland sitta och dingla med benen på soffan när morfar satt vid skrivbordet och skötte sitt pappersarbete. Han var också kyrkoekonom och ansvarade dessutom för folkförsörjningen på Kökar. I farstukammaren stod också ett stort brunt kassaskåp och det var jättespännande, nästan lite hotfullt. Jag minns hur morfar ibland öppnade den stora och klumpiga dörren.

– Banktiderna var mitt på dagen. På förmiddagen skulle man mjölka korna, ta upp fisknäten och sedan rensa fisken. Kalle och Berta hade sina kor ute på en holme så de skulle tidigt ut och mjölka. De gånger vi ungar åkte med var det strålande solsken och plattlugnt på fjärden. Men korna skulle ju mjölkas även när det ösregnade och blåste storm. Då valde vi ungar att bli liggande i våra varma sängar uppe på vinden. När man var klar med alla sysslor, då kunde man börja tänka på bankärenden. Sedan på eftermiddagen skulle de ju börja igen med att mjölka korna och lägga näten.

– Kunderna kom vanligen när vi åt, i regel vid tvåtiden. Det var då man åt det stadiga målet. Om morfar inte var klar så satte sig besökaren i den gungstol som stod bredvid bordet mitt i köket, stuvun, alltså storstugan. Där satt de och pratade om vad som hände i bygden, ja sådant som skärgårdsbor pratar om. Det var så gemytligt. Vi ungar älskade den där gungstolen. Man kunde gunga långt bakåt utan att man fick känslan av att den skulle tippa över. Det fanns en annan gungstol i Kalles och Bertas stuvukammare och dit fick vi pallra oss om vi ville sitta i gungstol när det kom besök.

– När morfar var klar med maten steg de in i farstukammaren och uträttade sina bankärenden. Det jag beundrar morfar mest för var hur professionellt han skötte sitt uppdrag för banken. Det var på ett så stort allvar, han respekterade kunderna och huvudkontoret i Mariehamn.

– Kalle hade två olika roller, skärgårdsbon och bankföreståndaren. När han efter ett besök klev över tröskeln från banken var han igen gamla vanliga morfar Kalle. Han höll hårt på banksekretessen, vilket på lilla Kökar förstås var extra viktigt. Jag upplever att han betjänade varje kund väl och gav alla professionell service. Morfar hade väldigt hög etik och moral. När det kom kvinnfolk på besök och man kokade kaffe, då gick morfar ut. För skvaller, det tyckte han inte om. Det var en underbar tid. Det skulle inte fungera i dag men man kan ju åtminstone tänka tillbaka och drömma om en sådan värld.

Släkten Karlbergs band till Ålandsbanken fortsatte med Ulrica Lindström. Hon anställdes 1973 och arbetade på banken till 2001, i huvudsak på avdelningen Intern revision.

100 berättelser genom 100 år

Joakim Enegren
Med bidrag av Annika Lundqvist, Leo Löthman och Teo Tuominen.
Foto: Berta och Karl Karlberg utanför sitt hem på Kökar. Berta deltog aktivt i Svenska Litteratursällskapets etnologiska dokumentation av folklivet på Kökar. Flera folkvisor tolkade av henne ingår i samlingen Finlandssvensk folkmusik 3. Bankens betrodda man på Kökar i den populära gungstolen. Ålandsbanken i Degerby, Föglö 1942. SA-kuva. Ulrica Lindströms samling.