Tre nyanser av en trotjänare
1955
Thorvald den uppstudsige
Thorvald ”Thusse” Eriksson måste ha anat det när han
skrev på anställningskontraktet: Att han skulle komma
att gå flera ronder mot redarna i bankens förvaltningsråd.
Det var som bäddat för spänningar. Redarna var
inte akademiker, Eriksson var jurist. Redarna såg banken
som sin lilla spargris, Eriksson ville få pli på kreditgivningen.
Redarna var rika, det var inte Eriksson. Föga
överraskande beskriver Sven-Harry Boman, Erikssons
mångårige kollega och vän, relationen mellan vd:n och
förvaltningsrådet som en kamp.
– I förvaltningsrådet satt de självsäkra skeppsredarna som var kungar i sina egna bolag. Det sista de accepterade var att inte få säga hur saker och ting skulle göras. Det var på deras, alltså ägarnas, uppdrag som Thusse satt på sin stol och de kunde ju avsätta honom, men det bekom honom inte en sekund. Det var en ständig kamp, minns Boman.
I den kampen visade Thorvald Eriksson en uppstudsig fiffighet. Han resonerade sig fram till att bankens direktion, som var en ledningsgrupp för vardagsfrågor, skulle ses som en aktiebolagsstyrelse. Vilket var en slutsats som då var tvärtemot praxis i bankvärlden, men på så sätt kunde en rad frågor lösas internt i bankens ledning. Utan att man behövde besvära förvaltningsrådet.
– Jag minns att det fanns en juridisk aspekt som
stödde Thusses resonemang. Åtminstone kunde han
sedan säga åt direktionen att en viss fråga inte var ett
styrelseärende utan ett vd-ärende. Det var hans teknik
för att få fatta egna beslut, skrattar Sven-Harry Boman.
Eriksson den okuvlige
Utöver sitt direktörskap var Thorvald Eriksson en självstyrelsepolitiker i Julius ”Ålandskungen” Sundbloms anda. Hans stora produktion av politiska skrifter är imponerande, men inte överraskande. Han verkar ha jobbat dag som natt med att formulera sina idéer kring både Ålands och bankens framtid.
– Han var extremt engagerad för banken, kanske hade han bankpapperen och tankarna med sig i sängen för han kom väldigt ofta in på måndag morgon med ett antal handskrivna papper med sina utvecklingstankar.
Att bygga banken överskuggade allt annat, säger kollegan Sven-Harry Boman.
Ändå kunde Eriksson fastna i sina egna idéer. När han hade kommit fram till vad som var rätt så kunde inget få honom att ändra sig.
– Och det var ju lite farligt. Men Thusse fungerade och trivdes bäst i striden, absolut! Det var då hans styrka kom fram – och hans obändliga tro på att han hade rätt, säger Boman och fortsätter:
– Allt han gjorde var extremt logiskt enligt hans
synsätt, det var alltid för husets bästa.
Thusse den handlingskraftige
Den bild som Thorvald Erikssons kolleger målar upp av honom är samstämmig. I bankhuset trivdes han bäst på sitt rum där han fick fundera i lugn och ro. Hans tillbakadragna stil bidrog till att han inte alltid blev igenkänd på banken. En gång skulle Eriksson växla pengar för en semesterresa och sommarvikarien på valutaavdelningen tittade fundersamt på honom, Jobbar inte du här? Då ska du få personalkurs.
Men verkställande direktörens dörr stod alltid öppen och alla som knackade på erbjöds att sitta ner. Och hade besökaren dessutom en utvecklingsidé så var Eriksson idel öra.
– Thusse var en person som ville framåt, det skulle vara nya idéer och fick man med honom på något så var det bara att köra, säger Torbjörn Eliasson som var marknadschef i mitten av 1970-talet.
Han tillskriver också Eriksson mycket av äran för att Ålandsbanken tidigt kom att präglas av en informell stämning.
– Thusse var aldrig högdragen, han var kamratlig och hälsade på alla. Jag minns när vi hade besök från KOP-banken i Helsingfors. Vi tog hissen till matsalen och Thusse steg in på andra våningen. När jag presenterade Thusse för gästerna så höll de på att falla till golvet. Att chefdirektören åkte i samma hiss och åt i samma matsal som de anställda var otänkbart på KOP, säger Torbjörn Eliasson.
När det vankades fest visste personalen att de med lite lock och pock kunde övertala sin verkställande direktör att ta sig ton.
– Thusse framförde visan Märta med träbenet på sitt
eget fantastiska sätt. Han var ju en riktig underhållare
med en fantastisk sångröst och en härlig humor. Han
gillade verkligen att uppträda, då var han i sitt esse,
minns kollegan Siw Sommarlund som anställdes av
Eriksson 1960.

Sanningen om Ålandsbanken
100 berättelser genom 100 år
Joakim Enegren
Med bidrag av Annika Lundqvist, Leo Löthman och Teo Tuominen.
Foto: 1. Den som trivs i strid gör klokt i att samla krafterna i den åländska skärgården. 2. Från vänster: Tor Brenning, Thorvald Eriksson, Hugo Johansson och Algot Johansson. 3. Fr v: Inger Pettersson, Thorvald Eriksson, Agneta Welin och Birgitta Dahlén. Birger Eriksson, Ålandsbankens arkiv, Birgitta Dahléns samling, Daniel Eriksson/Ålandstidningen.
-
Ålandsbanken BloggLadda ned pdf
05.06.2019 -
Ålandsbanken 100 år
I år fyller Ålandsbanken 100 år. Jubileumsåret till ära har vi gett ut en bok med 100 berättelser genom våra första 100 år, "Sanningen om Ålandsbanken" av Joakim Enegren. Vi kommer nedan att publicera alla berättelser ur boken under jubileumsåret – håll utkik och låt dig svepas med på en händelserik tidsresa.
Vill du bli en del av våra nästa hundra år?
